Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Under den glittriga ytan

Publicerad 2019-05-30 11:45:20 i Allmänt,

 
Det glittrar. Glittrar, glittrar, glittrar! En tanke: hur många tusentals kronor har spenderats på Swarovskis produkter, på glitter och frans och metalliska tyger? 

(null)

Nej, det är inte en visning på något av Paris stora modehus utan SM i disco i Västerås. Att som en vanlig, lite gråtrist mamma röra sig i Bombardierarenas labyrintiska korridorer är som att ha råkat kliva in i manegen när cirkusponnierna har sitt stora nummer. Idel krusade discotofsar, omfamnade av decimeterhöga koner. Glittrande, förstås. Idel pannband och seldon och struttande. Idel sparkar, splithopp och spagat. Ingen yta är för trång för träning utom, uppenbarligen, den sal som är avsedd för just uppvärmning. Där är det ju ingen som ser. 
  (null)

Läktarna är till hälften fyllda av föräldrar som kom tidigt. Den andra hälften är fylld av deras väskor, matkorgar och jackor som reserverar platser för dansare som KANSKE vill komma och sitta en stund. Den som klagar över bokade solstolar på turisthotellen skulle känna igen sig. Att andra föräldrar, som också vill se sina barn dansa, skulle behöva platserna bättre än karbinväskor och ryggsäckar verkar inte bekymra. 
 
Luften är tung av svett, hårspray och tonårshormoner. Och alla känslorna! Glädje och förväntan, men kanske ännu mer avundsjuka, gråt, ilska och svikna förhoppningar. Under allt glitter pågår samma spel som i vilken svensk högstadieskola som helst. Missunsamhet och mobbning. Falska leenden och knivhugg i ryggen. För en medelålders kvinna som sedan länge lagt tonårens intriger lyckligt bakom sig blir det en ovälkommen påminnelse om svunna händelser. 
 
Men glittrar gör det. Både av strass och av dansglädje. Under 1,5 minut får varje deltagare visa upp sin dans, sin vighet och styrka och koreografi. 
 
Åskådarupplevelsen låter sig knappt beskrivas. Men om du tänker dig en idrottshall där golvet är uppdelat i två dansgolv. På varje dansgolv ett trettontal dansare i olika, bländande dräkter som i högt tempo dansar varsin koreografi. Samtidigt. Med uppenbar risk att få en spark i huvudet när de rör sig runt golvet för att alla domare ska hinna se dem. 
(null)

Och överallt dånet av musiken. Samma låt för alla, om och om igen och i ett tempo som kan ge den lugnaste person stresshjärta.

En och en halv minut. Nästa gäng!
En och en halv minut. Nästa gäng!
 
Förstagångsåskådare brukar efter bara någon halvtimme få  något jagat i blicken och, med håret rufsigt av  musiken och  intrycken, börja irra i gångarna på jakt efter något litet hörn där det råder relativt lugn och tystnad. 
 
Själv börjar jag efter några år bli ganska luttrad. Jag har lärt mig tyda tidsscheman och resultatlistor och kan ibland avskärma mig från intrycken så att hjärnan får vila lite. 
 
Men jag vänjer mig aldrig vid intrigerna och mobbningen. Vid att vissa låtsas vara kompisar men bara ser till sina egna intressen och driver utfrysningskampanjer mot dem som inte kan eller vill passa in i den eviga bilden av cool tonårstjej. 
 
 Här borde dansstudiorna ta ett betydligt större ansvar. Prata värderingar, uppmuntra goda beteenden, straffa elakhet. Att man är en vinstdrivande verksamhet är ingen ursäkt för att låta kunderna bete sig hur som helst mot andra. Alla betalar lika mycket och har rätt till en sund tränings- och tävlingsmiljö. Om dansa är det roligaste du vet så ska det du kunna gå till träningen utan ont i magen. 
 
Visst glittrar det om dansen. Men under ytan är det inte lika vackert. 
 
 


Om

Min profilbild

Fru Babsan

En kvinna med en åsikt och stort intresse för mat.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela