Fru Babsans perspektiv

Idag har jag ont i halsen. Det svider så där, ni vet, som det gör när en präktig förkylning är på gång och jag tycker faktiskt ganska synd om mig själv. Det är inte riktigt så att jag har tid att vara sjuk, med en vecka till jul och allt som ska göras. Dessutom är det inte två veckor sedan jag låg hemma med rethosta i åtta dagar. 

 

Sammanfattningsvis mår jag skruttigt och ligger efter med allt. 

 

Men det kunde vara så mycket värre.

 

Visserligen kan man känna en viss besvikelse över att läkarvetenskapen inte lyckats råd bot på alla dessa förkylningar som jämt far omkring. Men den har lyckats med en väldig massa annat. Och annars hade många av oss inte varit här.

 

I just mitt fall är jag särskilt tacksam över den forskning som ledde fram till de undersökningsmetoder som kunde hitta min cancerform (KLL, för den som vill googla) och de cellgifter som knäckte den. Annars hade jag lämnat min man som änklig med två små barn, jag hade gått misste om hela deras uppväxt och de hade sannolikt inte haft några minnen av sin mamma. Det var också en himla tur att någon kommit på blodtransfussioner och epo-sprutor, då när cellgifterna knäckte även de röda blodkropparna och jag inte kunde hålla mig upprätt.

 

Även tidigare har jag varit tacksam för att leva i ett utvecklat land med bra sjukvård och i en modern tid. När Sonen skulle komma ut ville han nämligen inte det. Efter sjutton dagar fick jag åka till BB där de med lock och pock, värkstimulerande medel och hot om sugklocka till sist fick ut honom. Både mor och barn överlevde. Jag vet att jag frågade hur det gått om det var hundra år tidigare. Sannolikt hade åtminstone barnet dött, kanske vi båda.

 

Så - trots svidande hals och nästäppa vill jag frambringa dagens kärleksbrev till läkarvetenskapen och alla ni som arbetar med att ständigt hitta nya metoder och förbättra de gamla. 

 

Tack för att ni finns!