Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Att berätta det svåra

Publicerad 2020-04-15 13:27:00 i Livet,

Hur berättar man om det svåra? När eländet blir så stort att man inte orkar bära det själv utan bara måste berätta. Hur berättar man utan att det bara blir en klagovisa, en jeremiad, en symfoni av självömkan?

Börjar man från början? Då måste man först hitta början och det är inte alltid så lätt. Är början en yttertrapp i norra Bohuslän när yrseln kom? Eller är det viruset som ställt hela samhället på fel kant? Kanske borde man börja med den totala utmattningens kulmen i februari? Eller är det alla år av påfrestningar som ledde fram till den?

Eller börjar man i nuet och går bakåt. Nu, när jag sitter i min soffa och inte vet vad det är jag har i hjärnan. När viruset gör att jag inte kan söka tröst hos vänner och släktingar som jag annars skulle gjort. Samma virus som tagit död på en vän som jag aldrig mer kommer träffa och vars familj jag inte kan besöka. När allt som händer bara förvärrar de utmattningssymptom, den depression och ångest som resulterade i en sjukskrivning för snart två månader sedan.

Man kan börja i nuet och titta framåt. Det är det jobbigaste av allt. När – och om – jag överlever det här, vad ska jag göra då? Att mitt liv behöver förändras är tydligt och har varit det länge. Men hur? Vart? Det handlar ju inte bara om mig utan om hela min familj. Och hur byter man inriktning när man passerat 50?

Så: Hur berättar man det svåra? Och finns det någon som vill och orkar höra?

Jag är inte van. I hela mitt liv har jag kämpat för att hålla allt som skaver undan offentlighetens ljus. Att inte belasta andra. Att inte blotta mig själv. Att inte förstöra stämningen. När livet ger dig citroner – låtsas att det är äpplen och tugga på som om allt är helt ok. Som om det inte svider i såren. Som om det inte blivit några sår.

Men tydligen kan inte ens jag låtsas hur mycket som helst. Tydligen behöver även jag omsorg och medkänsla. Tydligen måste även jag berätta om det svåra någon gång.

Jag har något i hjärnan. Den 21 april ska man gå in och ta vävnadsprover. Sedan får vi se.

Tänk gärna på mig.

 

 
 

Kommentarer

Postat av: Pernilla

Publicerad 2020-04-15 13:56:17

Åh älskade vän! Det är lättare att landa mjukt om fler vet att man faller ❤️ Vi är många som kan och vill ta emot. Vi är många som orkar lyssna om och när du orkar berätta. Och vi är många som tänker på dig.❤️❤️❤️

Postat av: Stina

Publicerad 2020-04-15 13:59:30

När man själv inser att man måste ändra inriktning har ofta andra redan sett det men man måste själv börja lite för att anda ska förstå att man behöver tröst och stöd. I de här tiderna är en skuldra att gråta vid inte så lätt att hitta men man får lära sig att ta vara på det som finns. Som du gjort nu, använda de kanaler som forfarande är öppna. I en annan situation hade det varit positivt att ha något i hjärnan och vi hade skrattat men som du har det nu är det inte roligt. Om man inte har en svart humor som kan ge ett skratt och även ett svart skratt kan lindra. Låt din hjärna vila lite, låt hjärtat känna och låt hela du sörja det som måste sörjas. Dela med dej av din sorg alla har rätt att klaga när det gör ont. Sprid din klagan så behöver du inte känna att du belastar någon för mycket. Låt din familj ha nog med sin oro och spara dina skratt till dem, de är ju inte så många i såna här tider. Tala samman med familjen och berätta och förklara hur du tänker men ös din klagolåt över oss andra. Du behöver få klaga gnälla och gråta också. I den värld som vi har träffats i finns många stora hjärtan och massor av erfarenhet av div elände, använd oss! Jag är här! ❤️

Postat av: Dorothea

Publicerad 2020-04-15 15:20:12

Varmaste tankar och medkänsla. Det går, Susanne, det går, bara för att det måste. Allt går, och man klarar så oändligt mycket mer än man tror. På dalbotten har man ingen överblick, men för varje steg man kämpar sig upp ändras det. Kram.

Postat av: Ewa

Publicerad 2020-04-15 20:32:53

Det är klart du ska dela. det du tror är en börda för andra kan vara en lättnad - att få höra och dela, att få lyssna och finnas vid din sida. Att vara delaktig i det som du inte ska gå igenom ensam. Ovissheten är alltid fruktansvärd och väntan på besked kan vara outhärdlig. Och i dessa tider när vi måste visa omsorg genom distans i stället för närhet så är det här ett bra sätt att dela. Tack för att du berättar. Jag finns här om du vill prata också. Varmaste kramar. Ewa

Postat av: Maria

Publicerad 2020-04-21 22:15:51

....ord.... att bli sjuk, ovisshet, smärta, inte veta, gnälla? klaga? inte belasta..vet jag lite om. En sak vet jag säkert. Man måste prata om det, man får och det finns inget annat sätt. Du kan inte bära det själv. Jag finns! Är vaken på natten. Skriv i messingern om natten blir mörk, eller ring Tänker på dig. Kram <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela