Fru Babsans perspektiv

Hej!

Ursäkta att jag smyger mig på, så här på kvällskvisten. 

Ja, det känns verkligen så. Som att jag tassar in, lite smygande. Rädd att störa eller inte vara tillräcklig. Att inte få fram orden.

Jag vet inte hur jag ska börja berätta om det jag varit igenom den senaste veckan. Eller var jag ska börja, vad som behöver berättas och vad som kommer att kännas mindre viktigt. Det är så mycket som står på kö i huvudet.

Jag vet inte heller hur orden kommer ur mig. Om det blir begripligt. Om det blir relevant. Om det går att läsa. Men jag lovar att det inte blir något förhör senare, så det går bra att sluta läsa närhelst du vill.

Rent praktiskt är det en svårighet i skrivandet att vara väldigt högerhänt och plötsligt ha förlorat förmågan att in synintryck från högra sidan av kroppen. Det kommer ta ett tag för mig att få ordning på tangenterna och lära mig att fysiskt kompensera för mitt nya handikapp. Det tar väldigt lång tid att skriva en textrad. Visste ni att de flesta meningar behöver skrivtecken från högra delen av tangentbordet? Det har jag inte reflekterat över tidigare.

Hjärnan är dock makalös på att kompensera för skador och annat och erbjuder sina bästa gissningar i stället för de synintryck jag missar. Tyvärr gissar den ofta fel på vad det egentligen är jag ser. T ex när det kommer till att välja tangenter. Intressant. Rentav spännande ibland! Men väldigt svårt att hantera och väldigt tröttande för huvudet.

Jag inser att det mesta av min tid de närmaste veckorna kommer att gå åt till att lära mig att på nytt orientera mig i min hemmiljö. Efter bara någon dag lärde jag mig var toalettdörren sitter och nu kan jag gå ett varv runt avdelningen och hitta hem igen, utan att gå in och fastna i något hörn. Men det finns ju rätt mycket vardagsmiljöer kvar att återupptäcka och återerövra, bara här hemma.

Jag verkar i alla fall ha fått behålla orden, även om hjärnan är alldeles för utmattad för att riktigt briljera. Men tyst har jag inte blivit, och det glädjer åtminstone mig offantligt.

Däremot hoppar siffror och nummer ur mig helt utan ordning. Det har ställt till det en del, särskilt som min nya, fina telefon ägnar sig åt ansiktsigenkänning när jag ska logga in. Det tog ett par dagar att övertyga den om att mumien utan glasögon faktiskt är samma person som loggade in före operationen. Och när jag då inte heller kunde få ur mig inloggningskoder och lösenord blev det väldigt besvärligt.

Men nu är vi nästan sams igen, telefonen och jag. För det mesta. I alla fall om jag tar på mig glasögonen.

Jag har egentligen fortfarande inga större problem med att komma ihåg mina vanligare pin-koder och lösenord. Men det är nästan omöjligt att skriva ner dem korrekt eller knappa in dem på ett tangentbord. Det är oerhört märkligt. Jag kan se numret framför mig, men det blir fel varenda gång jag försöker knappa in någonting. Det har blivit en enorm utmaning att ange datum eller säga vilken dag jag kommer hem eller hur många ägg som behövs för en omelett. Jag vet svaret, men jag kan inte uttrycka det. Och när jag inte kommer åt mina kunskaper blir de ju faktiskt rätt värdelösa.

Läkarna varnar för hjärntrötthet under lång tid efter operationen. Jag tror dem. Det är utmattande att försöka skriva rum nr 22 och behöva göra om det fyra gånger innan det blir rätt. (Jo, jag fick göra omtag nu också.)

Jag tror jag börjar närma mig slutet för dagens utläggning, medveten om att den egentligen inte säger någonting. Mer än att jag lever och har hopp om livet. Och även om nästa del av resan kan bli nog så strapatsrik så tror – och hoppas jag verkligen – att det allra värsta ligger bakom mig. För det här med hjärnkirurgi är verkligen ingen lek eller dans på rosor.

Tack att ni delat min börda och fortsätter vandra med mig. Jag har inte haft kraft att svara på alla hälsningar och kommentarer, som ni säkert förstår. Men jag känner dem och är övertygad om den samlade kraften från er hjälper.

Ill be back!