Kaos och stillhet
Idag är det precis fyra veckor sedan jag lämnade bilen och katten på Resö och satte mig i en taxi för att åka till Närhälsans jourmottagning i Tanum. Sedan följde några dygn som jag bara minns styckvis.
- Jag minns att jag hämtade handväskan i hallen "för den är alltid bra att ha med sig".
- Jag minns att taxichauffören hade skägg och ville ha betalt i förskott; 80 kr kostar en sjukresa.
- Jag minns att jag inte kunde placera husen vi passerade och att jag tänkte att det nog beror på att bilen har tonade rutor.
Sedan har jag ett intryck av tegelväggar som snurrar. Vid något tillfälle står folk i sjukhuskläder runt mig. Jag försöker säga något men får inte fram orden.
Mitt första skarpare minne är att jag vaknar och tittar in i ögonen på en man med munskydd som förklarar att jag ligger i en ambulans på väg till NÄL i Trollhättan. Jag hade fått ett krampanfall. Nästa gång jag vaknade var jag på NÄL.
Mina minnen från det första två dygnen är oerhört förvirrade. Låg jag verkligen mitt i receptionen på NÄL? Det kändes så. Alla pratade högt på trollhättemål och det var alldeles för ljust, så jag fick något att lägga över ögonen. Det var hela tiden folk omkring mig som gjorde en massa undersökningar, men exakt vilka minns jag inte. Så fort ingen pratade med mig eller rörde vid mig somnade jag.
Jag hade ett band runt handleden med mitt namn på. Då visste de i alla fall vem jag var! Men hur hade de fått reda på det?
Vänliga människor pratade med mig och försökte förmodligen förklara vad som gjordes och vad som skulle hända, men jag lyckades inte få ihop det. Vid något tillfälle sa någon att jag skulle vidare till Sahlgrenska eller till Akademiska.
Jag vet att jag pratade med min man i telefon. Var det jag som kom på att ringa honom eller blev jag tillsagd? Han satt på ett tåg som skulle till Trollhättan, men hoppade av det igen när han insåg att han ändå inte skulle bli insläppt till mig.
Jag undrade hur katten hade det, ensam på Resö med matte försvunnen, ingen mat och ingen värme. Måtte inte räven ta henne! Och hur skulle det gå för henne om jag skickades ännu längre bort?
Efter en evighet, eller kanske bara en timme, fick jag veta att jag skulle bli flugen till Akademiska sjukhuset i Uppsala eftersom jag ändå bor där. Nya människor körde sängen och lyfte in mig i helikoptern. Nya människor satte på mig hörselskydd och stoppade något i näsan på mig. Syrgas, fick jag veta när jag frågade.
Jag vaknade till när vi närmade oss Uppsala i soluppgången och tänkte att nu var det för en gångs skull min egen sjuktransport som dundrade förbi över hustaket hemma och nu skulle det vara JAG som landades på Ackis helikopterplatta. Och sedan blev allt på nytt en enda röra av människor, korridorer och undersökningar.
Vissa minns jag bättre än andra. Jag minns sköterskan Stefan som är 201 cm lång och jobbar på strokeavdelningen. Jag minns ögonen på sköterskan som verkade ha någon form av huvudansvar för min övervakning på NÄL. Hon verkade så snäll. Jag minns när de skulle röntga min hjärna på Ackis och skickade in kontrastvätska via en ven i höger ljumske. Att det gjorde ont när vätskan nådde hjärnan och att jag absolut inte fick röra på mig. Solen över Uppsala, kylan på helikopterplattan på NÄL, ödsligheten i Ackis korridorer när jag kördes till röntgenavdelningen. Att möblerna på strokeavdelningen är ljusgröna medan de är syrenlila på neurokirurgen. Och jag minns telefonnumret till sjukresor i Bohuslän.
Men jag minns också känslan när jag vaknade till på NÄL och insåg att jag, just då, inte hade något som helst ansvar för mig själv eller för omgivningen. Att det enda jag kunde göra var att lita på att de andra runt omkring mig visste vad de gjorde. Att mitt enda alternativ var att överlämna mig helt i andras händer.
Och till min förvåning upptäckte jag att det faktiskt var skönt. Jag, som annars alltid tycker att jag är ansvarig för pecis allt, kunde faktiskt inte göra någonting som helst åt den situation jag befann mig i och jag hade inget som helst ansvar för att jag hamnat där. Och även om jag hade kunnat göra något så hade jag inte orkat.
Annars är det mesta rätt rörigt i mitt huvud. Jag har börjat försöka nysta i vad som egentligen hände de där dygnen och har haft kontakt med den fantastiska vårdcentralen i Tanum. Men jag orkar inte ta in för mycket på en gång, så det får ta lite tid.
Just nu ser jag mest fram emot att tisdagen ska vara här så att de där eländiga och skräckinjagande proverna kan tas. Det är så psykiskt påfrestande att bara gå här och vänta. Så även om jag är rädd vill jag bara få det gjort.
Det är fortfarande rätt rörigt i mitt huvud. Allt jag inte minns från de där dagarna pockar på och gör det svårt för mig att koncentrera mig på nuet. Jag har svårt att få fram saker ur minnet och det är näst intill omöjligt att stoppa dit något nytt just nu. Det enda jag kan göra är att hoppas att det går över och att allt blir bra igen.
Tack alla som på olika sätt skickat hälsningar och omtanke. Om ni visste vad det värmer!
P.S. Om någon undrar hur det gick för katten så gick det bra. När min man med hjälp av SJ och vännen Lars kom fram till stugan på söndagseftermiddagen så var hon inomhus. Fruktansvärt kissnödig och utan mat, men i värme och trygghet. Hon måste har smitit in medan jag var ute och vimlade för att jag trodde att jag skulle kräkas.
Bilden tog jag på Resö ett par dagar innan jag skulle åka hem. Gårdagens regnvatten har frusit på hällarna.
