Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Kramad grönkålssallad

Publicerad 2015-11-01 00:19:00 i Mat,

Nu drar mörkret in och allting som tidigare var grönt börjar nu anta jordfärger. Rotsaker är traditionellt höstmat, men ibland vill man ha något riktigt grönt. Och än finns det klorofyll att få tag på!
 
Grönkål är en grönsak som länge främst varit känd som dekoration runt skinkan på julbordet. Men nu är det helt plötsligt inne att äta den också. Det innebär att det går att få tag på färsk grönkål under större delen av året. 
 
Som all kål är den prisvärd, tålig och väldigt nyttig. 100 gram grönkål innehåller 160 procent av det rekommenderade intaget av C-vitamin. Det innehåller också mycket av vitaminerna A och E, samt en hel del järn. Om man odlar den själv kan den lätt stå kvar i trädgårdslandet även efter att frosten kommit (somliga hävdar att den t o m smakar bättre efter några frostnätter). 
 
Men hur äter man den då?
 
I min familj har grönkål tidigare dykt upp varje år som "långkål", stuvad till julskinka. Fruktansvärt gott! Om jag har skinkspad över brukar jag göra grönkålssoppa också och frysa in för framtida måltider. (Jag hittade den sista påsen i frysen bara häromveckan och fick en njutbar lunch.) Men skinkspad är ju en typisk säsonggrej och behovet av julskinkesmaken brukar lägga sig framåt mitten av januari.
 
Jag har också, med framgång, hackat ner grönkålen i kycklingsoppa, smaksatt med rosmarin och citron. 
 
Men grönsaker ska ju gärna vara råa för att inte förlora för mycket vitaminer, har jag hört. Hälsofreaksen verkar mixa ner den i sina smoothies, men jag är inte så förtjust i att dricka min mat. Och att äta de råa bladen rakt av är rätt seg och lite vass i munnen, så det har inte lockat så mycket. Förrän nu. Nu gör jag nämligen...
 
Kramad grönkålssallad
1 knippe grönkål
1-2 msk olivolja
2 nypor havssalt
färskpressad citron efter smak
grovriven parmesanost efter samvete
  • Riv bort de hårda mittstjälkarna från grönkålen så att bara de krusiga bladen blir kvar.
  • Strimla kålen och lägg i en bunke
 
  • Häll över en skvätt (1-2 msk) olivolja och ett par nypor salt.
  • Nu kommer tricket: ner med händerna i bunken och massera in olja och salt i kålen. Krama den ordentligt! Ju längre du kramar desto mjukar och godare blir kålen. 
 
  • Se hur kålen blir mörkgrön och glansig av oljan och känn att den blir mukare och mjukare att krama
  • När du kramat färdigt pressar du över citron och en rejäl dos grovriven parmesanost. 
  • Blanda om och servera!
Det blir ganska mycket sallad av en knippe grönkål, men det gör inget för den håller sig i flera dagar i kylskåpet. Och den passar till i princip allt som du annars skulle servera vanligt sallad till.
 
 

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Publicerad 2015-10-19 10:15:00 i Allmänt, Reflektioner,

Efter några månader utan uppdrag börjar det nöta i själen. Och i plånboken, men det är ju en värdslig sak, som Karlsson på taket skulle ha sagt.

Själen är det värre med. Dels kommer de förväntade tankarna som handlar om varför ingen vill ha mig, om jag gjort bort mig på något sätt eller om jag inte är så kompetent som jag trodde.

De är, som sagt, förväntade tankar och jag har förberett mig på att hantera dem. Det går inte alltid så bra, men det går inte heller jättedåligt.

De tankar som egentligen stör mer är "nu när jag har all tid och inga pengar - då borde det vara läge att komma på vad jag egentligen vill göra!".

Gaaah - samtidens ok på allas våra axlar. Vi ska hitta oss själva, leva vårt sanna jag, vara lyckliga och lyckade.

Överallt affirmationer. Våga leva, bli lycklig, carpe fucking diem.

Problemet är att vårt sanna jag kanske inte alltid är så lukrativt. Det finns massor av saker som jag älskar att göra - pärlor, handarbete, läsa, arbeta i trädgården, laga mat och så vidare, men ingen av dessa sysselsättningar ger inkomster. Och livet är inte roligare än att man måste tjäna pengar för att ha råd att leva.

Så vad ska jag bli när jag bli stor? Förslag emottages tacksamt.

Vad är grejen med skridskor egentligen?

Publicerad 2015-01-31 13:19:00 i Allmänt, Föräldraskap, Grrrr,

Varför anser svenska skolan att varje litet barn måste kunna åka skridskor? Och om det är så viktigt, varför är det föräldrarnas skyldighet att tillhandahålla dessa skodon som ju - helt uppriktigt - är tämligen värdelösa i vilket annat sammanhang som helst?
 
Varje år vid den här tiden kommer det hem veckobrev som annonserar att kommande veckas idrottlektioner ska ägnas åt skridskoåkning så se till att barnet har den utrustning som krävs. Eh?
 
I vår familj är skridskoåkning inget intresse (det är bara Loppan som då och då annonserar att hon skulle vilja åka lite). Mina fötter har aldrig klarat av skridskoåkning (jag spenderade många, frusna idrottstimmar stående i plogvallen runt skridskoplanen med skenorna stadigt nerkörda i snön så att mina stackars fotvalv skulle få åtminstone lite stöd) så för mig innbär "att åka skridsko" att stå bredvid och frysa. Väl spenderad fritid? Nix!
 
Jag minns att när jag var lite hade alla ungar skridskor (jag också). Men på den tiden fanns det också en spolad skridskoplan i mer eller mindre vartenda kvarter och var en naturlig samlingsplats för barn under vinterhalvårets eftermiddagar och helger. Man gick helt enkelt dit för att träffa sina kompisar och ingen vuxennärvaro krävdes.
 
I Uppsala idag är tillgången på isar väldigt begränsad och att åka skridskor blir ett familjeprojekt med transport och måltidsplanering.
 
Men det bryr sig inte soklan om. Nej, alla barn ska ha skridskor med sig! Nog är det märkligt. Basketbollar och plintar och fotbollar och hopprep finns på skolan, men skridskor (och skidor) ska beskostas av hemmet. Hur stämmer detta överens med skollagen och att skolan ska vara kostnadsfri?
 
Visst - vi tillhandahåller gympakläder (och andra kläder), men de har den egenskapen att de används året runt och oftast är utslitna innan de är urvuxna. Men det dyra skridskoparet hinner användas max två gånger på en säsong och nästa år är de för små.
 
För mig är nödvändigheten i att alla måste kunna åka skridskor obegriplig (till skillnad från simning som är livsnödvändig), men inte vill jag förneka någon annan det tveksamma nöjet. Men ska skolan ägna sig åt idrotter så får skolan tillhandahålla nödvändig utrustning. 
 
Basta.
 
Det här är inte mitt barn. Eller jag. Men det hade kunnat vara jag när jag var mindre.
(Bilden lånad från fabfämme.se)
 
 

Om

Min profilbild

Fru Babsan

En kvinna med en åsikt och stort intresse för mat.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela