En familj med makt
Det töar ute och det är naturligtvis vårt fel.
Efter ett par veckor av kyla från Ryssland eller Norge eller var den nu kommer från (vad hände med vanlig, hederlig, svensk vinterkyla?) bestämde vi oss för att frosta av frysboxen. Igår bar vi därför ut allt innehåll och ställde det på altanen och lät permafrosten släppa sitt grepp om boxen.
Så nu töar det. Kvällen har till stora delar ägnats åt att bära och sortera mer eller mindre halvtinade påsar. Med lite tur kan man hitta en märkning i stil med Äppelmos 2010 eller Körsbärssaft 2011 (det var för övrigt den som låg överst i en av trådkorgarna och läckte - den och en påse med rabarbersaft).
Nu när allt åter är på sin plats i frysboxen (ja, allt utom det som förpassades raka vägen till soptunnan. (Som en omärkt, men uppenbart frostnupen kycklingfilé och några trattkantareller från förra seklet.) Så nu kan ni lugnt luta er tillbaka och invänta den arktiska kylan. Gissningsvis redan på tisdag.
Vi har med tiden tvingats inse att det ÄR vi som bestämmer över väderomslagen. Varje vår, när vi till sist tar oss för att gå ner och stänga av värmen i huset, sjunker temepraturen ofelbart ner till 10, 14 grader och vi går runt och huttrar i några dagar tills vi ger med oss och slår på värmen igen. Då kommer våren tillbaka.
Varje höst motar vi frosten genom att slå på elementen. Tacka oss för långa, sköna höstar!
Planterar jag på vårkanten ut några känsliga plantor av luktärt så kommer det en hagelskur. Sätter jag perenner på hösten blir det torka.
Det är lite otäckt att ha sådan makt. Hade jag fått önska mig en superkraft skulle jag hellre ha kunnat flyga. Men det svåraste är egentligen inte att ha kraften utan att vi, trots allt, i första hand är vanliga människor. Som reagerar på vädret på mänskligt vis.
Och eftersom vädret styr oss i lika hög grad som vi styr vädret så kommer ingenting någonsin att bli bättre.
Nu har det för övrigt börjat snöa ute.
