En gåva av tid
Jag förstod på samtalet att kvinnan i väntrummet hade fått sin slutgiltiga diagnos. Den som säger att inget mer finns att göra. Den äldre kvinnan låg i en säng och bredvid henne satt en sjuksköterska och lyssnade. Kvinnan talade om Gotland. Om hur mycket hon alltid älskat Gotland. Om hur hon och hennes man spenderat somrarna på ön, om allt man kan göra, om hur vackert det är och att det är bäst på försommaren, innan alla turisterna har kommit.
Sjuksköterskan, iförd gummihandskar, plastförkläde och visir i enlighet med coronaföreskrifterna, höll kvinnan i handen och lyssnade uppmärksamt. Hon nickade och kommenterade och sköt då och då in en fråga som förde kvinnan i sängen ännu närmare sitt älskade Gotland.
Själv satt jag en bit bort och försökte låta bli att lyssna. Inte för att samtalet var privat, för det är inga samtal som förs i väntrummet på ett sjukhus. Utan för att samtalet väckte ångesten i mig. Den ångest som jag dygnet runt försöker hålla på armslängds avstånd. (När man är stadig gäst i väntrummet på strålningsavdelningen är det inte alltid så lätt.) Jag förstod att jag skulle få lyssna till hela samtalet då sjuksköterskan som lyssnade på kvinnan var densamma som jag skulle träffa. Jag antog också att hon skulle göra den helt riktiga prioriteringen att sitta kvar hos den sjuka kvinnan tills någon annan tog över.
Tyst för mig själv började jag räkna upp skillnaderna mellan mig och den okända kvinnan.
- Hon var betydligt äldre än jag – gissningsvis runt 80. Det är bättre att vara ung än gammal när kroppen ska tampas med sjukdom.
- Hon i sängen var också i sämre skick än jag. Jag hade själv tagit hissen ner till strålningsavdelningen och satt i en av väntrummets fåtöljer. Kvinnan vara ditrullad i sjukhussäng.
- Ingen har heller talat med mig om Den Sista Tiden, vilket jag tar som ett gott tecken.
Där tog listan slut. Jag har ju ingen aning om vem den andra kvinna är, vad hon lider av, vilken behandling hon gått igenom. Men jag känner så med henne. De flesta av oss vill inte veta när vi ska dö, men ibland kommer man inte undan. Det tröstar mig att klarade av att fokusera på ljuva minnen i st f på sorg och bitterhet. Och jag hoppas så att hon inte får en alltför smärtsam och besvärlig sista tid på jorden.
Så småningom blev kvinnan hämtad av nya människor i sjukhuskläder och 25 minuter efter utsatt tid fick jag komma in för dagens dos av strålning. Och jag är så glad att de lät mig vänta den där stunden och prioriterade en gammal och (sannolikt) döende kvinnas behov av närhet och samtal. Jag beundrar sjuksköterskans sätt att prata med kvinnan och att hon prioriterade att vara en medmänniska, mitt i arbetet och med patienter på kö i väntrummet.
De flesta av oss tycker att det är svårt att möta människor som står mitt i sorgen. Man vill så gärna säga eller göra något för att den andra ska må bättre och man är så rädd att säga eller göra något som gör situationen värre. Men kanske är det bästa helt enkelt ge en gåva av tid. Tid att lyssna och ställa frågor. Hur mår du? Vad känner du? Vad tycker du om? Vilket är ditt vackraste minne?
