Dags för operation
På måndag den 22 februari är det dags för nästa operation. Den här gången hoppas jag att de får bort resten av tumöreländet, för nu är jag trött på den.
Det innebär att Folins veranda stänger för en okänd period. Jag hoppas att jag snart kan öppna den igen, för den har räddat mig från ensamhet och galenskap. Tack alla som har trotsat väder och vind och ibland nästan bitande kyla för att komma och hänga ett par timmar. (Tur att det finns varmt kaffe och filtar när inte infravärmen orkar hålla emot minusgraderna.)
Jag har inte orkat med att skriva och berätta om alla besök, men de har varit många: Ninna, Malin, mamma, Lotta, Lollo, Niklas, Eva, Helen, Fredrik, Gunnar, Ellen, Kari, Pernilla, Helena och säkert några till som bara just nu fallit mig ur minnet, men aldrig ur hjärtat. Ni får mig att känna att jag fortfarande lever ett fullt liv, i stället för att sitta isolerad och känna att tiden rinner ifrån mig.
Jag märker i diskussionerna att många fortfarande är lite rädda för att höra av sig till folk som är sjuka eller har sorg (vilket till stor del påminner om vartannat). Var inte rädda! När man själv är på botten orkar man ofta inte ta kontakt eller arrangera någon form av umgänge och därför blir det ÄNNU viktigare att omgivningen tar på sig ansvaret för att umgås. (Om inte personen i fråga uttryckligen har sagt ifrån att den vill vara ifred. Det måste man också respektera.)
Det går inte att förklara med ord vad två timmars umgänge på en frusen altan betyder för den som förlorat fotfästet i tillvaron. Att få prata, skratta och till och med gråta tillsammans med människor som kände en som man var INNAN allt hände. Människor som bryr sig om dig, inte för att de måste utan för att du har en liten plats i deras hjärtan.
Jag har testat båda varianterna av socialt liv under en lång sjukdomsperiod. Förra gången jag var hemma i över ett år fanns inte sociala medier och inga smarta telefoner. Hemma hade jag inget internet, för jag hade småbarn och hann inte sitta vid datorn i vilket fall som helst. Jag har aldrig känt mig så ensam och bortglömd som då.
När jag blev sjuk den här gången bestämde jag mig därför med en gång att börja blogga igen för att kunna berätta vad som hänt mig och för att påminna folk om min existens. I somras öppnade jag Folins veranda. Och jag har inte känt mig ensam alls. (Mer än några enstaka dagar på sjukhus.) i stället har jag fått bevis på bevis om att vänskap aldrig rostar. Jag har nog aldrig haft så mycket kontakt med vänner och släktingar som det senaste året.
Minnena från alla dessa möten, meddelanden, blommor och gotter ska jag leva på när jag nu åker in på sjukhus igen. Om en vecka ligger jag förhoppningsvis på uppvakning på Akademiska. Jag hör av mig igen när jag kan.
Sol ute, sol inne,
sol i hjärta, sol i sinne.
Må solen alltid lysa i era hjärtan!
