Fru Babsans perspektiv

Det är en oerhörd känsla av vilsenhet som infinner sig när man sträckläst en riktigt bra bok och plötsligt inser att det inte finns fler sidor att vända. Att det där livet man levt så intensivt plötsligt är bortom räckhåll. Alla detaljer är utforskade och de frågor man kanske har kvar aldrig kommer att få ett svar.

Idag är jag vilse. Igår avslutade jag Den trettonde historien av Diane Setterfield. Jag visste inte var det var när jag öppnade den. En pocket som jag snavade över på ICA en dag när jag behövde något att läsa. Eftersom det var en pocket på ICA förstod jag naturligtvis att det här är en bok som måste ha lästs och gillats av flera, men jag kände själv inte alls till den.

Sedan kom sista delen av Harry Potter emellan och först den här veckan började jag läsa Den trettonde historien.

Och nu vankar jag runt mellan bokhyllorna i huset för att hitta något som kan lyfta mig ur vilsenheten. Det duger inte med vad som helst. Nästa bok måste vara tillräckligt lik i sinnestämningen för att bytet inte ska bli för abrupt. Samtidigt får den inte vara så lik att varje sida blir en jämförelse med den förra boken.

Jag älskar en riktigt bra roman, men vilsenheten efteråt är rätt tung ibland.