Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Väntans tider

Publicerad 2020-04-29 19:52:00 i Livet,

Att vara sjuk är att vänta; det vet alla som haft minsta förkylning. Men hur denna väntan ser ut är väldigt olika.

Förkylningar är ofta rätt förutsägbara. Man känner de där kittlingarna i halsen, tyngden bakom pannan, torrheten i ögonen och vet att nu är det bara att vänta på att det bryter ut. (Kloka människor väljer att stanna hemma från och med nu för att inte smitta andra. Just saying.) När förkylningen brutit ut väntar man på att det ska bli ännu värre. Väl där väntar man på att komma upp till ytan igen och sedan är det bara att vänta på att bli frisk nog att ta sig ut igen.

Allt som allt ca tio dagars väntan. Har man redan familjemedlemmar som blivit sjuka, arbetskamrater som kommer till jobbet och snorar eller på andra sätt kommit i kontakt med förkylningsvirus så kan man lägga på 3-5 dagars väntan på att känna de första symptomen. 

(Törs man hoppas att den här coronaupplevelsen åtminstone kan lära folk att stanna hemma när det är på väg att bli sjuka? Och stanna där tills de är smittfria igen?)

Andra sjukdomars väntan ser annorlunda ut. Väntan på läkartider, på operation, på att bli av med gipset, på provsvar, på att få tvätta håret igen. På svar från Försäkringskassan: Duger mitt tillstånd för sjukskrivning eller tycker ni att jag visst kan dansa balett, om jag bara undviker att använda det brutna benet? (Eller, i mitt fall: jobba, bara jag inte använder huvudet.)

Men aldrig har jag väl väntat så mycket om under de veckor som gått sedan jag lämnade ön med buller och bång den 21 mars. Att ligga på sjukhus är till 95% väntan och 5% action i form av blodtrycksmätningar, provtagningar, behandling och måltider. Man ligger där och väntar på att NÅGOT ska hända. Även om det bara är städpersonalen som är inne och spritar av dörrhandtagen så är det i alla fall en människa som, med lite tur, klämmer ur sig ett vänligt leende och ett "hej!". 

Av alla väntor är väntan på provsvaren värst. Att inte veta vart det bär iväg. Att inte veta vad som är fel, om det går att göra något åt det, vad som i så fall ska göras och huruvida man kommer att bli helt, eller åtminstone delvis frisk. 

Jag försöker att inte tänka alltför mycket på det. För om jag börjar tänka på det hamnar jag i dödsångestens dal, och det är inget bra ställa att vara på. Särskilt inte om det är i onödan. 

Så i stället fokuserar jag på de mindre problemen och försöker dela upp det övergripande målet – att bli en pigg och glad 100-åring som dansar på min födelsedagsfest – i mindre, greppbara delmål. Så sedan jag kom hem från sjukhuset i lördags kväll har jag gått och väntat på Sista april.
Då ska de ta bort stygnen.
Och då får jag ÄNTLIGEN tvätta håret.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela