Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Kära dagbok

Publicerad 2020-08-01 14:43:42 i Livet, cancer, sjukdom, strålning,

I natt trillade håret av. Jag undrar om det är ”straffet” för att jag hoppade över motionspasset igår eller om det helt enkelt var dags nu. Oavsett vilket så behövde jag verkligen ta en paus från allt trampande. Fötterna värker, knäna värker, bäckenet värker. Så jag tog en paus från eländet. Tog en fika och sedan öl med grannarna, lagade (för en gångs skull) middag och såg en bra, brittisk film på Viaplay. Det var så skönt! 

Men när jag satte mig upp i sängen i morse kände jag att håret kittlade en bit ner på ryggen. Det brukar det inte göra.. När jag tog tag i den killande testen fick jag den i handen. Och för varje gång jag drog fingrarna genom håret blev hårsamlingen i papperskorgen allt större.

Allt hår är dock inte på väg att trilla av. Det är strålningsområdet bak till vänster som har gett upp. Till min förvåning verkar det som om hårstråna gått av - nära, men inte alldeles invid hårbotten. Jag som alltid trott att det är hårsäckarna släpper taget när behandlingen blivit för tröttsam, men det verkar snarare som om stråna blivit sköra och brutits av.

Det här måste jag läsa på om. Och jag förundras - återigen - över hur lite jag vet om cancer och strålning och cellgifter och allt som därtill hör. Med tanke på att jag verkar ha en olycklig fallenhet för att drabbas av dem så skulle det vara intressant att veta mer.

Samtidigt törs jag inte läsa på för mycket för man vet aldrig vad man får reda på. Vissa saker vill man helt enkelt inte veta. Läkare är ibland rätt hopplösa på att veta vad som är ok att säga till patienten och vad man inte ska berätta utan att antingen situationen eller patienten själv kräver det. Härom veckan stod en ung läkare i rummet och sa att man sett att en viss komponent (i familjen känd som ”den löjliga mössan”) i behandlingen ”kan förlänga livet med flera veckor”. Så får man faktiskt inte säga till en patient som vill blir frisk. Jag är 52 år gammal. Jag vill överleva betydligt längre än så.

Själv undviker jag noggrant att fråga om mina utsikter. Jag känner mig själv och vet att även om läkaren sa att jag har 99% chans att klara det här så skulle jag haka upp mig på den sista procenten. Jag är inte en person med tur, helt enkelt.

Så jag låter bli att fråga. Ställer in mig på att må pyton under behandlingen (för då blir allt annat en glad överraskning) och på att bli frisk igen (för det andra alternativet är inte bara otänkbart utan också djupt deprimerande) 

På det hela taget har jag inte mått så illa som jag befarade. Jag är väldigt trött, sover dåligt och den här veckan har jag känt mig lite oggig i magtrakten. Och så har jag klåda och värk i hårbottnen på grund av strålningen. Men annars får det gå.

Det värsta är faktiskt att det är så vansinnigt långtråkigt! Varje dag är den andra lik.

  • Vakna.
  • Äta frukost.
  • Åka till sjukhuset för strålning.
  • Hem.
  • Fika lite.
  • Åma mig för att jag måste ut och promenera eller sätta mig på motionscykeln (aj, min rumpa).
  • Motionera en timme.
  • Äta middag.
  • Titta på tv.
  • Gå och lägga mig.
  • Ta mina mediciner.
  • Ligga vaken en timme eller två eller tre utan att kunna somna.
  • Somna, för att vakna ca varannan timme under det som är kvar av natten.
  • På’t igen.

När livets ovillkorliga ändlighet är så påtaglig som den är för mig just nu är det extra påfrestande att dagarna bara rinner i väg i meningslöshet. 

Tack och lov har vi goda grannar som bjuder på kaffe då och då. (Igår fick jag till och med en öl!) Och flera vänner har hört av sig och bokat in sig på fika på vår altan. Det är underbart! För en stund får jag vara som en vanlig människa och umgås, skratta och prata om livet.

Vi har, som du förstår, inte så hemskt roligt här hemma just nu, Peter och jag. Han jobbar hemifrån och försöker också finnas till hands för sin sjuka fru. Jag är den sjuka frun som har förlorat sin frihet och sin hälsa och varken får eller orkar ge mig ut på några äventyr. Det blir en begränsad värld och ett begränsat liv. Jag avskyr det och är så trött på våra fyra väggar så det går inte att beskriva.

Så tack för besök, fika, meddelanden och annat som bryter tristessen och får mig att känna att livet fortfarande pågår.

(Men ha för guds skull inte dåligt samvete om du inte hör av dig eller tittar förbi. Man kan inte göra allt! Dessutom finns det ju en gräns även för min ork, så du kan säga till dig själv att du hör till dem som låter mig vila.)

Och till de - alltför många - vänner som själva kämpar mot sjukdom: kämpa på!
Vi är starka. Vi är modiga! Vi fixar det!

 


Tonsurfrisür.
Det är i alla fall INTE pråligt.

Det strålade området får inte utsättas för solsken så jag är beordrad Huvudbonad på. Tyvärr ser jag ut som ett ägg i huvudbonader. Nu med en virkad liten äggvärmare på toppen. 
 

 

 

 

Kommentarer

Postat av: Sandra Norrbin

Publicerad 2020-08-01 15:13:21

Fin äggmössa ändå!

Postat av: Lotten

Publicerad 2020-08-01 23:00:36

Jag upprepar mig. Men vill ändå påtala och berömma dig för hur väl du beskriver detta obegripliga.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela