Måndagsblues. Igen.
Idag är det måndag. Igen. Och jag väntar med gråten i halsen – igen – på att få någon form av besked.
Kl 15 på måndagar träffas nämligen ett antal specialistläkare för att diskutera provsvar och reda ut vad det är för fel på patienten och vem som ska ha ansvaret för hens vård.
När jag lämnade sjukhuset lördag 25 april var det med budskapet om att provsvaren borde vara klara till ronden den 4 maj. Jag är rätt bra på att trycka ner ångest och oro i själens dolda djup, men det finns gränser för hur länge det går. På söndagen missade jag en lucka i det mentala försvaret och när ångesttankarna väl fått fäste har hoppet inte mycket att sätta emot. Bit för bit tar det svarta över och matar en med tankar på alla de värsta alternativen.
Måndagen kom och gick. På tisdagen var jag säker på att döden stod i farstun och väntade på klartecken. På onsdagen hade jag fortfarande inte hört något och dödsångesten fick sällskap av sorg och bitterhet över att sjukvården återigen struntar i patienters psykiska mående; Varför hör de inte av sig? Förstår de inte att jag lider?
Till sist fick jag tag på avdelningens kontaktsjuksköterska. Mina prover hade tydligen inte varit klara till måndagens rond. ”Men de kommer säkert med på måndag!” Jodå, hon förstod att det är jobbigt att vänta, sa hon. Att det är ”tokigt när man få olika besked.” Men att jag inte ska ”måla fan på väggen”.
Inget ont om sjuksköterskan; hon gör säkert sitt bästa. Men det är ju ett systemfel någonstans i vårdapparaten.
Om det här vore enda gången det blivit ”tokigt” så hade man kunnat säga att jag hade otur. Om jag vore den enda som fått vänta i timmar, dagar eller veckor på ett utlovat besked eller besök. Men så är det ju inte.
I februari 2001 gick jag också och väntade. Då hade en opedagogisk läkare sett mina blodprover och sagt att ”det kan vara en kraftig förkylning eller det kan vara cancer” när mina blodvärden – för mig helt oväntat – visade sig vara konstiga. Jag slängdes upp på en brits för benmärgsprov och fick sedan tid för möte med läkaren tre veckor senare.
- Tre veckor! Går det inte att få fram svaren snabbare?
- Jo, om du tycker att det är bråttom. Ska vi säga om två veckor?
Det var två oändligt långa veckor.
Hur kan det komma sig att vården inte vet hur det känns att gå och vänta på besked. Att de inte förstår att det ÄR bråttom att få veta om man ska leva eller dö? Och att om man har sagt att man ska ge besked vid en viss tidpunkt så måste man göra det, även om det bara är ett besked om att proverna inte är klara, doktorn har blivit sjuk eller det har kommit in ett akutfall som måste gå före.
Vem plåstrar själen som är skral i väntan på att någon annan lappar hop dess trasiga fodral, för att travestera O, Gamla Klang.
Jag är inte läkare. Jag är däremot kommunikatör. Det finns en hel del jag skulle kunna lära sjukvården om bemötande och kommunikation. Om hur man får människor att känna sig sedda och hörda. Hur man förmedlar att någon bryr sig om.
Undersköterskor är fantastiska, vill jag bara säga. De ser en i ögonen, frågar hur man har det, om de kan göra något för en. I bästa fall tar de sig tid att skämta så att man får skratta bort några minuter av tristessen i en sjukhussal.
Men undersköterskorna har inte svaren på de viktiga frågorna:
Vad är det för fel på mig?
Vad ska hända?
När ska det ske?
När får jag veta?
Så här sitter jag igen. En ny måndag, men med samma ångest molande i själen. Kommer mina svar upp på ronden idag? När får jag besked? Hur ser min framtid ut? För även om skalet är lite nött och uttänjt så är själen ung och viljestark och har massor av saker kvar på att-göra-listan.
