På’t igen!
Igår fick jag besked att läkarna förbereder för ny operation i mitt huvud. Så nu går jag här och väntar på att få veta när. Jag kommer sannolikt inte att behöva vänta så länge. Enda fördelen med en elak tumör är att vården inte vill skjuta upp behandlingen en dag mer än nödvändigt. Sist tog det två veckor från besked till operation.
Så nu sitter jag här och väntar på att få höra hur planen ser ut. Under tiden passar jag på att beundra världen genom sovrumsfönstret. Det är otroligt vackert med den ljusa januarihimlen och på något sätt lyckas det snöa och vara soligt samtidigt.
Vi har ovanligt många koltrastar i trädgården i år och de sitter som svarta klot, uppburrade till max i kylan, och pryder buskarna utanför. Jag längtar efter att de ska börja sjunga också, men får vänta till våren. Då hoppas jag att jag kan få njuta av sången i förvissning om att min tumör är borta. Vi är inte bättre kompisar än att den gärna får flytta ut. Helst för gott.
Den som lever får se och så länge jag lever har jag hoppet kvar. Och så länge jag har hopp kan jag glädjas åt de vackra och roliga i livet. Som koltrastar i en buske.
PS Det är flera som hört av sig och undrar när Folins veranda öppnar igen. Den har faktiskt aldrig stängt. (Det är bara jag som inte orkat skriva så ofta.) Nästan varje vecka sitter det snälla vänner på verandan, med långkalsonger och mössor på. Jag slår på infravärmen och kokar kaffe och så pratar vi så mycket vi orkar. Man hinner prata ganska mycket innan solen går ner och kölden kryper in i märgen.
