Jobbar mig upp på fötter igen
Först och främst: TACK för alla glada tillrop och omtänksamma hälsningar! Om mi visste hur de värmer. Det går inte att beskriva med ord. Er omtanke har burit mig under denna helvetesperiod av mitt och varit den livboj som hållit mig över ytan.
Som ni förhoppningsvis vet så är jag alltså fortfarande vid liv, och det får man ju vara tacksam för. Men det har varit (och är fortfarande) fruktansvärt. I februari fick jag veta att min tumör fortsatte att växa, trots strålning, cellgifter och annan behandling. Jag opererades därför igen och kirurgen gjorde sitt bästa för att få borst de sista cellerna av tumörvävnad. Jag har också bytt till en annan sorts cellgifter som förhoppningsvis ska klara jobbet bättre.
Tyvärr förlorade jag väldigt mycket i operationen. Bland annat är nästan hela synfältet på höger öga borta. Ännu värre att jag förlorade läs- och skrivförmågan. Jag kände inte känna igen bokstäver eller siffror, kunde inte läsa ens enkla texter eller skriva ett enda ord. Det har varit fruktansvärt. Är det fortfarande.
Så min främsta prioritet är att kunna kommunicera med omvärlden igen. Så här är jag nu, för första gången sedan 15 februari. Det går inte fort, jag gör massor av fel och glömmer en massa. Och jag blir fruktansvärt trött av ansträngningen. Men jag tar mig ändå så sakteliga tillbaka tull mina älskade bokstäver och ord. (Siffror är dock fortfarande hopplöst.)
Ta hand om er och hör gärna av er. Det är en sådan tröst att få lite kontakt. Ni ska veta att ser alla meddelanden ni skickar, även om jag inte har kraft att svara på dem (det går åt fruktansvärt mycket energi när jag skriver), och jag känner mig lite mindre ensam. Bäst funkar för tillfället att använda Messenger eller att slå en signal. Fast inte före kl 11:00.
Hoppas vi kan ses snart!
