Fru Babsans perspektiv

Det har varit en jobbig period, de senaste fyra veckorna. Med tanke på vad jag har gått igenom det senaste halvåret kan det kanske verka som ett märkligt uttalande, men det är ju det där med droppen som får bägaren att rinna över, spiken i kistan, halmstrået på kamelens rygg. Kort sagt: det blev för mycket.

Det var den 21 augusti och solen sken. Som dagens motion valde jag därför att promenera till Storvad och simma en stund. Make och dotter följde med. Men det blev inget dopp. Redan vid kyrkan stöp jag framlänges, landade på ansiktet och slog sönder min ena framtand. Det blev en lång och smärtsam eftermiddag och några riktigt jobbiga dagar eftersom det inte finns någon tandvård att få en fredagseftermiddag kl 16 eller under helger.

Det här är en historia med många, men inte särskilt underhållande detaljer. Låt oss nöja oss med att jag har haft ont sedan dess. Samtidigt har jag mått illa dygnet runt efter strålning och cellgifter och varit så trött så det går inte att förklara. Jag har varit mycket trött i mitt liv, men tröttheten som följer av stålning, cellgifter, illamående, värk och ett fysiskt trauma går inte att beskriva. Tanden visade sig inte gå att rädda, så den drogs ut för en vecka sedan. Så nu har jag ont efter det också.

Min ork att ta mig i kragen och gå ut och motionera försvann alldeles i och med olyckan, så nu mår jag sämre på grund av det också. Inte heller har jag haft ork att träffa folk så jag sitter här hemma, tämligen isolerad sedan en månad tillbaka och jag har det rätt jobbigt. Eller väldigt jobbigt, för att vara helt ärlig. 

Jag förstår att en utslagen tand kan betraktas som en pyttegrej jämfört med allt annat jag gått igenom det här året, men det var den händelsen som till slut tog knäcken på mig. Jag är inte glad längre. Jag saknar skratt och värme men sitter här, isolerad i vår gamla soffa, och har ont hela tiden. Jag mår, kort sagt, inte bra. (Så dåligt att jag börjar fyra meningar på raken med ”jag” och orkar inte ändra på det. Så då förstår ni.)

Allt det här är också skälet till varför jag fick ställa in Folins hörna, varför jag inte svarar på förfrågningar eller orkar skriva så mycket alls. Den lilla energi jag har går åt till att försöka få i mig lite näring och att vara snäll mot familjen. Mest längtar jag efter att få gå och lägga mig.

Så här kan jag ju inte ha det. Så idag skickar jag upp en liten testraket. Jag får hit en av de bästa vännerna på en liten fika. Vi får sitta under infravärmen på altanen och jag hoppas att jag inte ska gråta hela tiden. Kanske kan jag t o m få skratta lite, om allt går väl.

Om det går bra idag kommer jag att höra av mig till alla er som frågat om vi kan ses. För jag behöver er så väldigt mycket. Jag önskar att jag kunde beskriva hur mycket ni betyder. Hur varje fikaförfrågan eller hälsning hjälper till att hålla livslusten vid liv och dödsångesten på lite avstånd.li

Vi har installerat fler infravärmare på altanen nu och jag hoppas att ni kan tänkte er att komma hit, fast höstvindarna kanske gör altanen lite mindre mysig.