Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

En känslosam dag

Publicerad 2017-06-09 09:41:00 i Barnen,

Nyss gick Sonen iväg till sin allra sista skolavslutning i grundskolan. Det är alldeles omöjligt att låta bli att tänka på hans första dag och allt som hänt däremellan. Glädjen som dog, förhoppningarna som brast och livet som blev så jobbigt.
 
Och mitt hjärta, som visserligen gläds åt att vi överlevt de här åren, brister återigen när jag tänker på vad han fått stå ut med och hur långt det är ifrån det vi alla hade hoppats och önskat. 
 
Mobbning förstör liv. Men ännu värre är de föräldrar som inte tar ansvar för sina barns handlingar utan låter dem mobba. Och rektorer och lärare som inte vill tro att det är så farligt, inte har ordentliga planer och ständigt sviker utsatta barn. "Pojkarna har tagit varandra i hand och sagt förlåt." (Det har funnits rektorer och lärare på vägen som tagit ansvar, sett allvaret och gjort allt, men de kom tyvärr in i våra liv för sent.) 
 
Och BUP som bara släpper taget, inte går att kontakta, inte svarar på frågor. 
 
Ett samhälle som sviker barn och kvar står vi föräldrar och ska vara allt. Och vem kan vara det?
 
Så, älskade son, jag hoppas ändå att du är stolt över att du tagit dig ända hit. Att du kan se framtiden an med någon liten gnista hopp om att det en dag blir lättare. För det blir det, bara man orkar vänta på att tiden läker själen.
 
Det är inte lätt, mitt i tonåren och mitt i puberteten, att se att livet är långt och fyllt av nya chanser. Du får bara tro oss när vi säger att du är stark, begåvad och fantastisk och du kommer att hitta din väg. 
 
Älskar dig oändligt!
 

Den bästa familjen

Publicerad 2014-12-12 21:34:58 i Barnen, Blogg24,

Den bästa familjen - den fick jag! 
 
Trots att det bara är fredag så har den här dagen haft sitt fokus på barnen. Första klev vi upp i arla morgonstund för att beskåda dotterns luciatåg i Gamla Uppsala kyrka. Och där satt man med en tår i ögonvrån och var rörd! Vacker, välregisserat och med den ljuvliga inramning som den urgamla kyrkan ger. Och inte en unge brann upp!
 
Och då tänkte jag att jag har den bästa dottern!
 
Framåt kvällningen var det dags att ta sig till sonens skola där han - som enda från sin klass - var med i lucia tåget. Och inte bara det - han var den som med stadig stämma hälsade publiken välkommen och förklarade att man under veckan samlat in pengar till Musikhjälpen.
 
Och då tänkte jag att jag har världens bästa son!
 
Det blev ett härligt luciatåg med internationella inslag, som anstår en skola som bär namnet Raol Wallenberg. I år samarbetade de dessutom med Rädda barnens barnkör för invandrar barn. Ett initiativ som tagits under hösten för att barnen ska få träffa kompisar, sjunga ihop, lära sig svenska och få smaka lite på den svenska kulturen i from av vår sångskatt. Det blev en underbar blandning! 
 
Efteråt gick vi och åt på en lokal thaikrog och drog sedan vidare till Stora torget där vi hängde framför Musikhjälpen bur en bra stund. Där blev vi kramade av figurer i heltäckande, röda dräkter, fick hålla en papegoja på fingret (ni som såg gojorna i teve - den ena satt på min hand), sjöng med i låtarna och dansade med varandra. Och när det kom en lugn låt lutade jag mig mot min man och så gungade vi lite tillsammans, sådär som vi ofta gjort under 19 år. 
 
I 19 år har han haft tålamod med mig, glatts med mig, sörjt med mig och hållit mig på alerten. Han har givit mig världens bästa dotter och världen bästa son (se ovan) och till sist (efter lite övertalning) världens bästa katt. I glädje och sorg, i lust och i nöd har han stått vid min sida.
 
Och han är världen bäste man. 
 
hjärta

För att ni finns

Publicerad 2014-12-06 20:11:48 i Allmänt, Barnen, Blogg24,

Lördagseftermiddagen har ägnats åt att sitta igenom en dansshow som varade i två och en halv timme, endast för att under fyra minuter få njuta av dotterns discodans. (I ärlighetens namn tycker jag att det som kallas disco mest består av blandade småhopp, så det var dottern jag njöt av. Och henne kan jag ju njuta av hemma också. Men vad gör man inte.)
 
Nu snurrar hushållsassistenten runt en bröddeg som ska bli till limpor till morgondagens julmarknad. Dotterns klass ska sälja bröd och annat för att skramla till en skolresa. 
 
En sådan här dag är det lätt att tycka att barnens fritidssysselsättningar kräver lite mycket av oss föräldrar (och i vissa sporter kan det bli helt absurt, har jag förstått). Det är mycket som ska säljas, bakas, fixas, skjutsas till och så vidare. (Och det blir ju inte bättre för att man aldrig frå kräva reda pengar av föräldrar utan i stället ska alla lägga pengarna på att köpa grejer de inte behöver för att en andel av summan ska gå tillbaka till klassens eller laget aktiviteter. Det är matematik det!)
 
Men framförallt kännerjag en sådan... ja, kärlek! Till alla de som på olika sätt engagerar sig i våra barn. Ni som tränar dem, leder dem, uppmuntrar dem, gråter och skrattar med dem och (förhopppningsvis) inte bryr er ett dugg om att inte alla kan vara lika bra på att dansa eller spela piano, trots att vissa barn inte kan träffa en ladugård med en fotboll eller åker på lädret på skridskorna. Ni som tycker att det viktigaste är att varje barn får vara med, får träna, har roligt och får vara lite stolt över sina egna prestationer utan att de ställs i relation till vad de andra barnen åstadkommer.
 
Tack för allt ni ger!

Om

Min profilbild

Fru Babsan

En kvinna med en åsikt och stort intresse för mat.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela