Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Publicerad 2015-10-19 10:15:00 i Allmänt, Reflektioner,

Efter några månader utan uppdrag börjar det nöta i själen. Och i plånboken, men det är ju en värdslig sak, som Karlsson på taket skulle ha sagt.

Själen är det värre med. Dels kommer de förväntade tankarna som handlar om varför ingen vill ha mig, om jag gjort bort mig på något sätt eller om jag inte är så kompetent som jag trodde.

De är, som sagt, förväntade tankar och jag har förberett mig på att hantera dem. Det går inte alltid så bra, men det går inte heller jättedåligt.

De tankar som egentligen stör mer är "nu när jag har all tid och inga pengar - då borde det vara läge att komma på vad jag egentligen vill göra!".

Gaaah - samtidens ok på allas våra axlar. Vi ska hitta oss själva, leva vårt sanna jag, vara lyckliga och lyckade.

Överallt affirmationer. Våga leva, bli lycklig, carpe fucking diem.

Problemet är att vårt sanna jag kanske inte alltid är så lukrativt. Det finns massor av saker som jag älskar att göra - pärlor, handarbete, läsa, arbeta i trädgården, laga mat och så vidare, men ingen av dessa sysselsättningar ger inkomster. Och livet är inte roligare än att man måste tjäna pengar för att ha råd att leva.

Så vad ska jag bli när jag bli stor? Förslag emottages tacksamt.

Vad är grejen med skridskor egentligen?

Publicerad 2015-01-31 13:19:00 i Allmänt, Föräldraskap, Grrrr,

Varför anser svenska skolan att varje litet barn måste kunna åka skridskor? Och om det är så viktigt, varför är det föräldrarnas skyldighet att tillhandahålla dessa skodon som ju - helt uppriktigt - är tämligen värdelösa i vilket annat sammanhang som helst?
 
Varje år vid den här tiden kommer det hem veckobrev som annonserar att kommande veckas idrottlektioner ska ägnas åt skridskoåkning så se till att barnet har den utrustning som krävs. Eh?
 
I vår familj är skridskoåkning inget intresse (det är bara Loppan som då och då annonserar att hon skulle vilja åka lite). Mina fötter har aldrig klarat av skridskoåkning (jag spenderade många, frusna idrottstimmar stående i plogvallen runt skridskoplanen med skenorna stadigt nerkörda i snön så att mina stackars fotvalv skulle få åtminstone lite stöd) så för mig innbär "att åka skridsko" att stå bredvid och frysa. Väl spenderad fritid? Nix!
 
Jag minns att när jag var lite hade alla ungar skridskor (jag också). Men på den tiden fanns det också en spolad skridskoplan i mer eller mindre vartenda kvarter och var en naturlig samlingsplats för barn under vinterhalvårets eftermiddagar och helger. Man gick helt enkelt dit för att träffa sina kompisar och ingen vuxennärvaro krävdes.
 
I Uppsala idag är tillgången på isar väldigt begränsad och att åka skridskor blir ett familjeprojekt med transport och måltidsplanering.
 
Men det bryr sig inte soklan om. Nej, alla barn ska ha skridskor med sig! Nog är det märkligt. Basketbollar och plintar och fotbollar och hopprep finns på skolan, men skridskor (och skidor) ska beskostas av hemmet. Hur stämmer detta överens med skollagen och att skolan ska vara kostnadsfri?
 
Visst - vi tillhandahåller gympakläder (och andra kläder), men de har den egenskapen att de används året runt och oftast är utslitna innan de är urvuxna. Men det dyra skridskoparet hinner användas max två gånger på en säsong och nästa år är de för små.
 
För mig är nödvändigheten i att alla måste kunna åka skridskor obegriplig (till skillnad från simning som är livsnödvändig), men inte vill jag förneka någon annan det tveksamma nöjet. Men ska skolan ägna sig åt idrotter så får skolan tillhandahålla nödvändig utrustning. 
 
Basta.
 
Det här är inte mitt barn. Eller jag. Men det hade kunnat vara jag när jag var mindre.
(Bilden lånad från fabfämme.se)
 
 

Det jag alltid längtar efter

Publicerad 2014-12-21 21:58:15 i Allmänt, Blogg24,

Ser ni bilden här ovanför? Den i sidhuvudet. Den föreställer en liten bit av den allra vackraste platsen i världen under den mest underbara årstiden.
 
Idag är årets kortaste dag och med vintermörkret utanför och julen för dörren kan det kanske vara lite konstigt att sitta och längta efter sommaren i norra Bohuslän. Men det gör jag alltid. Trots att jag älskar julen och allt som därtill  hör så sitter det, längst inne i själen, en ung tjej som vill dit - till Resö och havet en varm och solig sommardag. 
 
På just den här bilden ser man Svangen skymta långt borta. Där önskar jag att jag en gång får bo ett par dagar. Bara för att få känna hur det är att vara där - utan landförbindelse, utan skyddande skog, med bara klipporna och havet och den förlamande vackra utsikten. Och ordentligt med konserver, förstås. Om det skulle blåsa upp. 
 
Alldeles för mig själv skulle jag vandra där på klipporna, sola, bada, studera det strandnära djulivet med alla små räckor, fiskar och krabbor, alger och tång och myllret av allt jag inte kan namnet på. Bada och snorkla och sola. På kvällarna skulle jag läsa och fundera och titta på solnedgången över havet. Och vara alldeles tyst. En vacker dag.
 
Men sedan skulle jag åka tillbaka till Resö, till skogen och ängarna, vännerna och familjen och allt det andra som är sommar för mig. 
 
Resö är den bästa ön i den bästa delen av det bästa landskapet i världen. 
 
I natt vänder vi mot ljusare tider och då kan nedräkningen börja. Resö - jag kommer snart!

Om

Min profilbild

Fru Babsan

En kvinna med en åsikt och stort intresse för mat.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela