Fru Babsans perspektiv

Allt och inget om det som betyder något för mig. Samhälle och politik. Föräldraskap och barnen. Trädgården och mat. Och lite annat!

Den bitterljuva julen

Publicerad 2014-12-23 18:34:00 i Bella Donna, Jul, Reflektioner,

Jag älskar julen. Utan jul vore perioden november - februari bara en enda lång, mörk, kall, fuktig, plågsam raksträcka. Men nu ligger julen där, mitt i, och gör till och med mörkret önskvärt. Tack och lov för det!
 
Hela november kan man längta efter advent och hela advent ägnas åt ljuständing, lussebullar och planering inför julen samtidigt som man ska hinna med diverse traditioner som lucia, skolavslutning, julkalendrar och Musikhjälpen. Vem hinner tänka på gråvädret då?
 
Så fort Lucia har sjungit sin sista strof för året dra julaftonsförberedelsarna igång på allvar med bakning, knäckkokning och allmänt pysslande. Synd bara att man måste sova ibland.
 
Ja, julen är härlig. Julafton är kul, men bästa dagen är ändå juldagen när man vaknar i ett färdigpyntat hus med kylen full av mat och en trave julklappsböcker att ta tag i. Jag älskar juldagen!
 
Men samtidigt ligger det en skugga över julen. Det är saknaden som smyger in här och var. Saknaden över dem man inte längre får fira jul med. (Några har för alltid lämnat oss, andra är bara inte i närheten.) Saknaden efter barndomens jular mitt i skogen med massor av snö (som jag minns det) och Vintergatans motorväg över himlavalvet. Barndomens pirr i magen inför allt det härliga och känslan av att julafton kunde vara så lång och ändå alldeles för kort. Att gå och lägga sig och undra om föräldrarna ska hinna och sedan vakna och se att det gjorde de. 
 
Numera är tiden aldrig lång. Jag har alldeles för mycket att göra, alldeles för mycket ansvar för att något riktigt piss ska infinna sig. Och nu är det jag som ska åstadkomma det där lilla miraklet till julaftons morgon då allt ska vara klart, granen tänd och skinkmackorna stå på bordet.
 
I gengäld är det min tur att njuta av barnens glädje och att få se hur de tända ljusen återspeglas i deras blick och deras leende. 
 
Och DET är bara härligt!
Julaftonsfrukost 2013
 

Farmor och mormor

Publicerad 2014-12-22 23:34:42 i Blogg24, Jul, Mat,

Varje år vid den här tiden tänker jag på farmor och mormor då jag bakar farmors loppkakor och mormors klenäter. Utan dessa kakor blir det inte jul hemma hos oss och det känns fint att tänka på att farmor (eller någon kökshjälp) för hundra år sedan stod och bakade loppkakor i herrgårdsköket liksom mormor kokade klenäter i våningen i Halmstad när mamma växte upp under 30- och 40-talet. 
 
Farmor fick jag aldrig träffa eftersom hon dog 1960 - långt innan jag föddes. Undrar hurdan hon var, farmor Gerda. Vi har ett kort  på henne från när pappa var liten (ca 1920) och liksom alla människor på alla kort från den tiden ser hon opersonligt stel och frånvarande ut. Det har jag svårt att tro att hon var. Som godsägare, mor till fyra söner och hustru till häradshövdingen måste det tillfälle då kortet togs varit ett av de få då hon fick tillfälle att sitta still en stund. Inte konstigt att hon ser ut att tänka på annat. 
 
Mormor har jag träffat en gång, men jag måste erkänna att jag har mycket vaga minnen av när hon bar fram mig till dopet. Men det finns kort från tillfället och hon ser allt annat än fråvarande och stel ut. (Det hände en del med kameratekniken under de nära 50 år som hann passera mellan bilderna.) Jag vet från mamma att hon var snäll och driftig och att morfar älskade henne högt. Tyvärr togs hon ifrån oss i en bilolycka bara ett halvår efter mitt dop. Men det är trevligt att klenätreceptet jag har är en kopia av det recept hon skickade till min mamma, skrivet med mormors handstil och prytt med hennes skiss av hur en klenät ska skäras ut. 
 
Jag har ofta saknat farmors och mormors närvaro i mitt liv och önskar att jag fått chansen att lära känna er. Men i mig bär jag i alla fall era gener och varje jul bakar jag era kakor och tänker på er.
 
Kram

Julklappar!

Publicerad 2014-12-19 16:51:35 i Allmänt, Blogg24, Jul,

Jag har just suttit och slagit in julklappar till min släkt som inte firar jul med oss. Det är så himla trevligt! Nej, inte att vi inte får träffa dem  - det var inte det jag menade. Utan att slå in julklappar. 
 
Man sitter där och funderar på paketen och hur man tror att de kommer att tas emot. Tänk så glada hon ska bli för det här, tänker man. Och det här är precis vad han behöver fast han inte fattar det, tänker man sedan.
 
Och eftersom man faktiskt inte kommer att vara med när paketen öppnas så slipper man ju se eventuella besvikna miner. Släktingarna hinner samla ihop anletsdragen och stabilisera rösten så att de låter jätteglada när de ringer och tackar.
 
Sedan återstår att slå in paketen till familjen som man faktiskt firar med. Och då kan man glädja sig åt att man får vara med och se hur barnens ögong glittrar när de tar emot paketen och höra deras förtjusta utrop när de ser vad klappen innehåller.
 
Ja, jag älskar verkligen det här med julklappar!

Om

Min profilbild

Fru Babsan

En kvinna med en åsikt och stort intresse för mat.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela