En kärleksförklaring till Acetylcystein
24 dagar av kärleksförklaringar inleds med en kärleksförklaring till hostmedicin. Det kan tyckas futtigt, men när man gått med rethosta i över en vecka (och sonen är inne på andra varvet med samma elände) så är det svårt att lyfta blicken över näsduken och se att det finns något i världen som är viktigare än att sluta hosta.
Genom livet har jag närmast hyst en hat-kärlek till hostmedicin. Sådär som man gör när någon lovar och lovar men aldrig håller sin löften. Varje gång tänker man att nu, den här gången, kommer det att ske. Och varje gång blir man grymt sviken. Och så har det varit. Quilla, Bisolvon, Noskapin - ni kanske funkar när man har en vanlig bonnförkylning. Men en riktig rethosta biter ni inte på. Alls. Jag a har provat.
Men så, för ett par år sedan, fick jag Acetylcystein utskrivet. En brustablett som inte smakar vidrigt och som faktiskt råder bot på rethostan. Inte omedelbart som Cocillana, vilken med sin vidriga smak bedövar både hals och tunga under någon timme och låter en få en paus från hostandet. Nej, Acetylcystein hjälper lite för stunden men framförallt genom sin depåeffekt. Tar man den lydigt tre gånger om dagen under några dagar så mår man bättre. På riktigt!
Så kära Acetylcystein - mottag min hyllning! Efter 10 dagars rethosta (när jag till sist högg in på den förpackning som egentligen är utskriven till min son) älskar jag dig mer än vanligt.
Tack för att du finns!
