En kärleksförklaring till mina händer
Povel Ramel skrev en kärlekssång till sin högra hand. Det var ogint av honom. Själv älskar jag båda mina händer - för vad vore den ena utan den andra?
Mina händer hjälper mig med snart sagt allt det som jag finner riktig glädje i. Det som gör att jag känner mig som jag. Som nu till exempel, när de knattrar iväg över tangentbordet och hjälper mig att få mina formuleringar på pränt. Just att kunna formulera mina tankar och planer i text för att sedan förmedla till andra råkar ju också vara en stor del av mitt levebröd, så tack kära händer för min försörjning. Visst är det hjärnan som tänker, men det är ni som skriver ner allt.
Ni möjliggör också lejonparten av mina fritidssysselsättningar och hobbies. Vissa tycker om att springa eller studsa, men jag är mer en sådan som står eller sitter still och använder händerna. Matlagning, bakning, handarbete av alla slag, pärlor och plantering - ni vet vad ni betyder för att allt detta ska vara möjligt.
Ni kanske inte är de starkaste av händer. Eller de vackraste. Men ni sitter där ni ska, fingrarna rör sig som de ska och ni jobbar på. Ni kan hålla er väldigt, väldigt stilla när det behövs eller veva i stora gester när jag pratar. Ni kan knåda, klappa, smeka, krama och ägna er åt all möjlig finmotorik.
Så tack kära händer - också du, vänsterhand, som håller i och stöttar när högerhanden ägnar sig åt finliret - för att ni ställer upp och gör som jag ber er!
Tack för att ni finns!
