För att ni finns
Lördagseftermiddagen har ägnats åt att sitta igenom en dansshow som varade i två och en halv timme, endast för att under fyra minuter få njuta av dotterns discodans. (I ärlighetens namn tycker jag att det som kallas disco mest består av blandade småhopp, så det var dottern jag njöt av. Och henne kan jag ju njuta av hemma också. Men vad gör man inte.)
Nu snurrar hushållsassistenten runt en bröddeg som ska bli till limpor till morgondagens julmarknad. Dotterns klass ska sälja bröd och annat för att skramla till en skolresa.
En sådan här dag är det lätt att tycka att barnens fritidssysselsättningar kräver lite mycket av oss föräldrar (och i vissa sporter kan det bli helt absurt, har jag förstått). Det är mycket som ska säljas, bakas, fixas, skjutsas till och så vidare. (Och det blir ju inte bättre för att man aldrig frå kräva reda pengar av föräldrar utan i stället ska alla lägga pengarna på att köpa grejer de inte behöver för att en andel av summan ska gå tillbaka till klassens eller laget aktiviteter. Det är matematik det!)
Men framförallt kännerjag en sådan... ja, kärlek! Till alla de som på olika sätt engagerar sig i våra barn. Ni som tränar dem, leder dem, uppmuntrar dem, gråter och skrattar med dem och (förhopppningsvis) inte bryr er ett dugg om att inte alla kan vara lika bra på att dansa eller spela piano, trots att vissa barn inte kan träffa en ladugård med en fotboll eller åker på lädret på skridskorna. Ni som tycker att det viktigaste är att varje barn får vara med, får träna, har roligt och får vara lite stolt över sina egna prestationer utan att de ställs i relation till vad de andra barnen åstadkommer.
Tack för allt ni ger!
