Kära Facebook
När jag var riktigt sjuk (återkommer till det lite senare i december) var jag väldigt ensam. Det var nämligen innan Facebook. Hade det hänt nu hade jag berättat om sjukdomen på Facebook och kunnat hålla kontakten med vänner och bekanta genom behandlingens upp- och nedgångar, genom illamående och trötthet, goda resultat och dåliga. Men då, 2004, hade jag inte Facebook.
Det är svårt att hålla kontakten med folk livet öser på för fullt. Var sig det är sjukdom, småbarn eller karriär som dominerar så har man helt enkelt inte tid att ringa alla eller skriva personliga mail (eller brev!) till folk man tänker på. Och även om man har deras telefonnummer eller mailadress så kan det kännas lite fånigt att höra av sig bara för att höra av sig. Man vill ju ha något ÄRENDE. Och tänk om jag STÖR.
Med Facebook behöver jag inte veta vilket telefonnummer du har eller var du bor nu för tiden. Att du byter e-postadress varje gång du byter jobb försvårar inte vår relation. Tack var Facebook kan jag gratulera dig när du fått barn eller ett nytt jobb. Jag vet om du är sjuk eller har gjort en fantastisk rätt på älg och vaktelägg, vilket rackarns bra party du var på i lördags och vilken usel föreläsning du var på i mars. Jag ser barn födas, anhöriga dö och dig fylla år (grattis, förresten!).
Men viktigast av allt - jag får veta att du ser mig. Varje gilla, varje kommentar visar att du ser mig, bejakar min existens, och kanske till och med berörs av mina upplevelser, tankar och erfarenheter.
Så tack Facebook för att du fört så många människor närmare mig i stället för att de fick försvinna i skuggorna av dåtiden.
